Copyright @ All Rights Reserved

DN´s Konstkritiker Ingela Lind avled april 2021.

 Ingela Lind :

Att med klara konturer inringa tvekan.

 

 Man sugs in. In i Karin Broos universum.

       Där djupnar vattnen, och där tippar bryggan mot blanka slukhål.

       ”Karin Broos bildvärld är en ballad, en visa med omkväde. Men den är också en blues. Källan, det blå skogsbrynet, flickan mot en låg horisont, den mörka pölen, så åter källan, flickan, den låga horisonten. Mobiler, make up, datorer, väskor och kläder signalerar nutid. Men grundtonen är vemod”.

       Så såg jag Karin Broos konst första gången hon framträdde i stor skala. Fyra år senare ser jag mer avvaktan än vemod. Nu ställer hon ut en lång rad nya målningar. Fyra års verk! Men urmotivet finns kvar: unga kvinnor som strängar mellan hitom och bortom.

         De har stillnat mellan himmel och hav i en melankoli som skiljer sig både från de stora gesternas konst och från de idyller som ofta konstruerats kring idén om den nordiska naturen och det svenska hemmet. Karin Broos målar existentiella ögonblick då kvinnan befinner sig MELLAN. Som en länk – eller ett frågetecken – mellan olika tillstånd. Mellan fast och flytande. Mellan dröm och handling.

           Konstnärens motivkrets har vidgats – bland annat med målningar från ett slitet Baltikum och en märklig svit sjukhusbilder som skiljer sig från allt som hon tidigare gjort. Hon arbetar traditionellt men med ett disharmoniskt undertryck och antyder flera stämningslägen på en gång. Här finns ett nytt mörker och till och med en grällhet som kan föra tankarna till hennes allra tidigaste expressionistiska målningar. Men ibland omvälvs gestalterna av en lyster som också känns ny. Ja, nästan lycklig.

             Fortfarande ligger dock fokus på att och inte på vad. Även i sjukhussalarna! Inga instrument. Ingen teknik. Bara kvinnornas liksom sömngångaraktiga vara i nuet.

             Mellan hitom och bortom. För mig är detta ett huvudspår. Allt drar ihop sig kring själva varandet. Ljuskänsligheten skärps i denna tysta avvaktan.  

 

           Jag är på södra Gotland och plockar fram en nyutgåva av Erich Fromms ”To have or to be”. Så tar jag mig till stranden. Sensommarljuset ligger som en svävning över sanddynerna, men östvinden blåser vasst och byigt och stöter upp torra löv. Därute mullrar havet med sina drunknande sjok av giftalger. Härinne hukar vi i strandgräset – vi enstaka badare som glömts kvar .

           Erich Fromm skriver om en existentiell hållning, om ”being”, och ställer den mot ”having”, som han menar har präglat vårt västerländska samhälle. För denne tyske filosof som inspirerats av buddhismen är ”having” passiviserande, ja till och med dödande, medan ”being” handlar om en rörlig inre aktivitet. ”Being” är att aktivt vara, att leva, längta och förändras men inte att ha, som är detsamma som att ”konsumera”. Ja på 70-talet använde Erich Fromm detta ord som idag reducerats till en klyscha.

           Annat var det när Karin Broos var ung.

             Men medan konsumismen hukar i den offentliga debatten har den slagit klorna djupt i verkligheten. Numera har den trängt in i samhällets alla porer - samtidigt som Karin Broos protester har internaliserats och införlivats med hennes måleri.

 

                                                   X

 

           Att vara eller att ha.

             Men varför då bara kvinnor? Tillbaks i huset rullar jag målningarna i datorn. Dessa kvinnor är varken exotiska eller idylliserade. De är inga förövare eller sexobjekt eller ångestdrivna oskulder. Men de är inte heller några feministiska kämpar. De kan varken stoppas in i fack för hjältinnor eller slampor.

           De är avvaktande subjekt i sin egen värld. Och de är lika självklart kvinnor som ”människor” i konsthistorien tidigare framställts i form av män.

             Som modeller må de markera unga mödrar, döttrar eller bagladies. Men alla vistas de på gränser - vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Alla vilande men varska. Som inför möjliga uppbrott.

           Här välvs en rymd som kommer sig av att stilen aldrig tillåts dominera. Inte heller teoretiska grepp eller positioneringar i det sociala konstlivet. Karin Broos konst är icke-manierad. Okonstlad och öppen mot historien. I hennes bildvärld är livet och döden alltid förbundna. Liksom de var i 1600-talets Holland. Jag hör en ton av absolut allvar. Tvekan är alltid inringad med klara konturer. Och så ekot av den rena existensen – oavsett om målningarna utspelar sig i Berlin, ett sargat Litauen, en sjuksal eller Östra Ämtervik.

             Den engelska författaren Virgina Woolf har skrivit en smått bortglömd självbiografi med titeln ”Ögonblick av liv”. Woolf var en vass modernist som alltid experimenterade med språket och med olika sätt att betrakta världen. Men längst inne var hon också en romantiker. I sin tunna, täta självbiografi bekänner hon att hon alltid längtar efter de få ögonblick då hon sett slöjan över verkligheten rämna. Då hon under alltings kaos tyckt sig skymta ett mönster.

         Andra skulle kanske kalla det Gud. Men Virginia Woolf föredrar att kalla det liv eller mening. Och dessa benådade ögonblick, dessa epifanier, sökte hon ständigt framkalla via sitt författarskap.

         Även Karin Broos målningar skulle kunna kallas ögonblick av liv. Men de kan likaväl kallas ögonblick av död. För hon målar ihop livet med döden och komplicerar gränsen mellan de två.

           Hennes målningar känns som ekon av vidgande ögonblick. Som pågående försök att fånga ett undflyende vara.

 

                                             X

 

             Mitt samtal med Karin Broos konst började år 2010. Den dagen blev jag förälskad i Alma Löv museum, ett museum som enligt dess skapare Marc Broos ”måhända inte är för alla - men för alla andra”. Sexton konstnärer i små knäppa träpaviljonger och femton i en gammal lada! Helt crazy!

       Östra Ämtervik intill Selma Lagerlöfs värmländska Mårbacka hade visat sig rymma en mental oas mitt i skogen. Där var förvandlingen möjlig och luften lätt att andas. Där var allt småfräckt men samtidigt engagerat och hejdlöst, skrev jag i min recension i DN.

         Karin Broos målningar stod lite planlöst här och var i ateljén i den gamla skola som utgjorde Alma Lövs nav och som paret Broos fortfarande bebor. Huset tornade upp sig med verandor och utbyggnader likt ett ljusomstrålat krön på en liten höjd med milslång utsikt (man skymtar Fryken) och på natten kringsvävat av dimmor och lösa islandshästar. En värld i sig men inte isolerad utan i ständig kontakt med liknande konstvärldar och som i sagan befriad från alla prosaiska inskränkningar vad gäller ”god smak”.

           Jag vände i smyg på bilder som lutats mot väggarna och upptäckte till min häpnad en modern målare som förde tankarna till Vermeer. Där byggdes ett spänningsförhållande upp mellan fara och njutning. Vattnen var lena som såpa eller vinröda som kött. Här fanns inget manér, ingen krystad idé men inte heller någon konsthistorisk nostalgi – även om jag ibland associerade till förra sekelskiftets nationalromantiker, till Skagenmålarna eller Gustaf Fjaestad, som på Rackstadmuseet i Arvika förvånar med studier av kvinnor vid vatten, speglingar och försjunkningar.

       Det var det gamla vanliga. Men ändå annorlunda.

    De klassiska motiven hade fötts på nytt.

       Vad var det jag såg? Ett styvt men icke-maniererat måleri där unga moderna kvinnor inte gjorde något särskilt väsen av sig men ändå öppnade sig mot de stora existentiella frågorna. Det var det märkvärdiga! Ett petigt måleri, om man så vill. På ett sätt gammaldags och utan åthävor. Men kvinnorna bara fanns där i sin egen rätt. Ertappade i ögonblick som målats eviga.

       Hur vågade hon? Att drista sig till att lägga sig så tätt inpå det vanligaste. Att ens våga snudda vid kanoniserade föregångare som Johannes Vermeer eller Edward Hopper.

         Först långt senare tänkte jag på fotografi. Det var när jag försökte precisera mina första hastiga associationer.

         ”The Frozen Image” var titeln på en fotoutställning i USA för trettio år sedan. En show som ingick i en stor satsning på skandinaviskt sekelskiftesmåleri. En konst som amerikanerna med sina utomstående blickar kunde utropa till en ”äntligen funnen” passage mellan sena 1800-talets föreställande och tidiga 1900-talets abstrakta konst…

         Den utställningen står fortfarande kristallklar i mitt minne. Den väckte känslan av att gå på blankis. Samma känsla uppstod nu inför Karin Broos konst. Det var som att vistas i ett skarpt konturerat, till synes realistiskt men ändå osäkrat rum. Ett utrymme mellan föreställande och abstrakt. Varken det ena eller det andra – eller båda dimensionerna samtidigt.

         Så blev jag ombedd av Värmlands museum och Kulturrådet att skriva en essä om samtidskulturen i Värmland mot bakgrund av historien. Den var ett roligt projekt som krävde många Värmlandsresor – bland annat till Alma Löv och Sunnetrakten. Då träffade Karin Broos och jag varandra, och delar av innehållet i hennes sommarprogram i juli 2011 hade jag redan hört.  

             Men i radion förvandlades helheten med den inlagda musiken till ett gripande nytt ljudverk. När jag återigen lyssnar hör jag än en gång att det inte är en ”stark” kvinna som talar. Så jag avskyr det där hjältebegreppet ”stark”! Nej, inte stark men en som vågar ge sig ut på blankis.

           Karin Broos presenterar sig som född i en akademikerfamilj och ett av fem syskon - en vilt experimenterande flicka som drog halsbloss redan som tolvåring. En ljusskygg nattvarelse som jagade lidelser men efterhand drabbades av leda och rotlöshet. En som slukade Hermann Hesses Stäppvargen vid sidan av Vietnambulletinen, var besatt av Ekelöfs dikter och stirrade både på Munchs målningar och bilder på Che Guevara. En som lyssnade på Bob Dylan och älskade franska vågen, samtidigt som hon på tonåringars vis var utseendefixerad, rökte hasch och prövade LSD, hade ätstörningar och satt fast i ett pinande självförakt.

           Det var dramatiska år.

          Så reste Karins bästa vän till Indien där hon rökte opium – en resa som utlyste en psykos. Våren 1980 dog Katarina, dränkt i sitt eget badkar av pojkvännen som studerade till läkare. Karins äldre syster drabbades av en våldsam form av MS med dödlig utgång, och själv fick hon en tumör som ledde till att hon inte kunde tala på ett halvår. Men hon hade också träffat Marc Broos i Holland, gift sig med honom, studerat i fem otroligt givande år på Kungliga Konsthögskolan s´Hertogenbosch (1970-75) i Eindhoven och därefter flyttat tillbaks till Sverige. Till en gammal värmländsk skola i skogen nära Hagfors - därtill påverkad av läsningen av David Thoreaus romantiska kultbok ”Skogsliv vid Walden” från år 1854.

           I denna parets första skola fanns inget rinnande vatten och enbart torrdass. Men där trivdes de med barn, hundar, hästar, får och bin. Huset var stort och billigt, och deras gröna-vågen-filosofi visade sig hållbar: att alltid leva så att man inte behöver tjäna mycket.

           Vardagen i den nya skolan i Östra Ämtervik påminner om vardagen i den förra. Nu är de tre barnen vuxna och den ekonomiska situationen förändrad. Men Karin Broos dag börjar fortfarande med bad och en promenad med hundarna. Därefter stänger hon in sig och målar. På eftermiddagen rider hon ut med någon av hästarna - och kanske återkommer hon till ateljén. Hon blir lugn först när hon får måla. Det förstår jag av våra många samtal och de otaliga intervjuer som hon gav vid sitt konstnärliga genombrott år 2011.

          Och vilket genombrott! Det svenska konstlivet togs på sängen av denna icke purunga uppstickare från Holland och Värmland, även om några också skrev nedlåtande om ”fotorealism” och menade att konstnären hellre borde ha ställt ut sina fotoförlagor än sina målningar. Själv tog dock Karin Broos lugnt både på den exceptionella framgången och på kritiken – till stor del beroende på att hon som en fullvuxen människa valt bort mediebruset. Men också på grund av att hon under hösten drabbats av en komplicerad näthinneavlossning och ställts inför viktigare frågor än avund och småträtor inom konstvärlden.

             Själv upplevde jag ”realismdebatten” som ett sken. Man kan tala om en öververklighet i Karin Broos konst men inte om en realism. Och att arbeta med foto har de flesta konstnärer gjort under de senaste hundra åren. I Karins Broos fall rör sig dessutom målningarna i en helt annan dimension än fotoförlagorna. Trots att hon använder sig av foto – eller kanske just därför – lever hennes måleri i en pendelrörelse mellan figurativt och abstrakt.

             Kameran kan kanske upptäcka en dold struktur, något allmänt under det tillfälliga, ”ett mönster i kaos” som Virginia Woolf uttryckte det. Men måleriet överskrider. Är till för att överskrida eller underskruva.  

             Det tänker jag på när jag nu åter reser till Karin Broos ateljé – därtill jagad av behovet att inför denna text åtminstone få se några nya målningar i den fysiska verkligheten och inte digitalt. Särskilt inför Karin Broos måleri blir det uppenbart att ingen reproduktion eller annan återgivning håller måttet. Effekten av hennes konst är extremt beroende av det ursprungliga fysiska formatet och av subtila relationer mellan penselskrift och färgnyanser. Reproduktionerna är tvärsäkra. Men målningarna är sällan vad de utger sig för att vara. De vinkar. Men så vänder de sig åter bort.

          Det finns risker med Karin Broos metod att ibland lägga sig så nära det banalas gräns som möjligt. Men det är en konsekvens av en enveten vilja att via det klassiska måleriet nå fram till en existentiell kärna. Vidare. Nedåt. Inåt.

           Ett foto av en baby i röd fåtölj visar sig på plats i ateljén vara en målning av en skrämmande gammal och indolent idol på en tron. Fotot av två sjuksystrar som stöttar en patient är i verkligheten en genomlyst ungrenässansmålning av korsnedtagningen. Och datorbilden av konstnären vid en dörr visar sig vara en hälsning till den åldrige Edward Munch som målat sig själv som en stod mellan dörr och golvklocka…

         Så kan man hålla på.

          Man kan också jämföra Karin Broos och Karl Ove Knausgårds ovanliga förmågor att med alla sinnen på spänn gestalta det vanliga och genom en förhöjning av vardagen få liv och död att hugga på nytt. Men deras förhållningssätt är helt olika.

         Om Knausgård på ett beprövat machosätt tar till så det knakar med en självbiografi på sex svällande böcker förmedlar Karin Broos sina existentiella bilder som en dov underström.

          

                                                                                                                                     Ingela Lind konstkritiker DN 

Text inför katalog inför tvåårig turné i USA 

Karin Broos       text Ingela Lind

 

                      Som musik, nästan för enkelt att gå in där.

 

Sen ser jag att det är ett universum som hon målat – men också levt. Karin Broos eget universum.

 

Där djupnar Värmlands sjöar, där suger svarta bottnar. Där ristas himlen av granskogens kam. Där sluts naturen, och där är bryggan civilisationens utpost mot avgrunden; det stora gluphålet men också befrielsen. Där förbinder unga kvinnor jord med himmel och hav. Där svävar vita hundar som om de vore utsända från en annan värld. Och där försjunker folk i sig själva –

                                                           

                        i vad ?

 

Hitom och bortom. Sofforna är mjuka men försåtliga och ljuset lika förvillande som hos Edward Hopper.

 

Karin Broos universum är kvinnlig melankoli. Alternativet till den heroiska utopiska värld som manliga konstnärer ofta konstruerat kring sina idéer om ”urhemmet”.

 

Hennes bilder påminner om andras. De vinkar. Men så vänder de sig åter bort. 

 

Jag måste överlista dem från sidan, via vad de icke är. De är inte Ola Billgrens eller Jan Håfströms fotorealistiska måleri, som tycks mycket mer teoretiskt maniererat än Karin Broos visuella berättelser.

 

Man måste leta på andra håll än man tror. Nyckeln ligger inte där lampan lyser.

 

Jag är ute efter en ton. En tonlikhet. Abstrakt eller konkret spelar ingen roll. Den skillnaden är överdriven i konsthistorien. Jag kan mycket väl föreställa mig Karin Broos som en abstrakt målare. Det har hon också en gång varit.

 

 Så ta till exempel den tyske abstrakte konstnären, dadaisten Kurt Schwitters med sitt ”Merzbau”.

 

Varje dag byggde Schwitters på sitt urhem Merz. Varje dag släpade han ihop sådant som fanns runt honom – muttrar, kartonger, grenar, biljetter, reklam, tidningar, affischer… Merz tornade till slut upp sig genom husets våningar.

 

 Efter första världskriget gällde det att ur skärvorna från den gamla världen skapa ett nytt språk. ”Detta nya språk är Merz, det mystiska klister som ska foga samman det som söndertrasats och förvandla det till konst”, skrev Schwitters och klistrade i början av 1920-talet envetet ihop sprödheter med fränt tekniska och futuristiska former för att ge struktur åt det nya, fragmenterade liv som han ville gestalta.

    

Kärnan i Kurt Schwitters konst var en stilla parningsakt mellan skilda enheter. I hans universum bar allt på värden. Där kunde allt som slumrar väckas och förvandlas till konst.

 

Vad är då Karin Broos Merz? Vad är hennes mystiska klister? Vilken är hennes parningsakt med förmåga att förvandla det som slumrar till konst?

 

 På visst sätt arbetar även Karin Broos med collage – i alla fall med igenkännbara lån från föregångares ikonografi. Hon delar också sprödheten och klarheten med Kurt Schwitters. Men skillnaden mellan dem är himmelsvid vad gäller motiv och metod.

 

                Mellan de två konstnärerna har en världsbild fallit i spillror.

 

 

Karin Broos hyser inte Schwitters tilltro till en helt ny värld. Hon har inte  - kan inte längre ha - hans utopiska dröm om ett banbrytande, nytt språk. Tiden för retorik är över. Hennes nedskruvade bildvärld står oändligt långt från modernistisk heroism. 

    

Om jag i stället krockar Karin Broos bildvärld med Paul Gauguins Tahiti-målningar. Vad händer då? Både Gauguin och Broos målar ju kvinnor vid vatten. Båda målar närmast rituellt kvinnors sittande vid vattenbrynen, ibland enskilt och ibland i grupper mot en böjlig ram av bukter och mjuk växtlighet. Båda kopplar ihop kvinnor med naturen och inte med fysiskt arbete.

 

Och då. Vid denna omöjliga och ohistoriska jämförelse skärps konturerna av Karin Broos egenheter för mig. Jag ser att hennes kvinnor varken är romantiserade, exotiska eller demoniserade. Att de varken kan stoppas in i fack för madonnor, moraliska hjältinnor eller slampor. Att de inte är sexobjekt  - men att de inte heller jagas av modernistisk ångest.

 

Jag ser att de är märkvärdigt frigjorda från klichéer. Att de inte är symboler för något annat och att de aldrig känns utelämnade som föremål för vår trånad.

 

             De är subjekt i sin egen värld.  

 

             De avvaktar. De tänker. De är.

 

Målaren vill komma åt ett sprött, äggskalsliknande tillstånd. Ett existentiellt ögonblick MELLAN dröm och handling. En ljuskänslighet som skärps i tyst väntan. Något skört och  atmosfäriskt som inte hör ihop med att göra utan med att vara.

 

            Fokus ligger på ATT och inte på VAD. 

 

Karin Broos bildvärld är en ballad, en berättande visa med omkväde. Men den är också en blues. Källan, det blå skogsbrynet, flickan mot en låg horisont, den mörka pölen, källan, flickan, den låga horisonten…Mobiler, make up, datorer, väskor och kläder signalerar nutid; konstnären drar sig inte för att tidsbestämma miljöerna. Men grundtonen är vemod. Skalan går i moll.

 

Själv tänker jag aldrig på Anders Zorn, som ibland kommer upp i samband med tolkningar av Karin Broos konst. Den måleriska virtuositeten har de kanske gemensamt. Men Zorns schvungfullhet dunkar och klatschar, medan Broos efterklang sjunger.      

 

Nej, associationen till ballad för mig åt ett helt annat håll. Till en amerikansk samtidskonstnär som arbetar med foto. Till Nan Goldin och hennes serie bilder som ingår i cykeln ”The Ballad of Sexual Dependency”.

 

 Hur kan jag ha en så korkad association? Nan Goldins foto-universum är ju gulgrällt av droger, våld och 80-talets undergroundkulturer. En dekadent och kosmopolitisk värld, inspirerad av Bertold Brechts ”Tolvskillingsoperan” och med sena 1900-talets AIDS som gluphål. 

 

Men sådant är det visuella medvetandet. Upp och ned och hit och dit. Och just detta ser jag som det utvidgande och frihetliga med konsten. Snubblande associationer, tonminnen, visuella skuggor, överlagringar och undertexter som inte alls stämmer med den historiska utvecklingen så som den lagts fram och borde se ut. Men som ger ilningar av en annan sorts kunskap.

 

Så har jag till slut ändå landat i fotokonsten – trots att Karin Broos alltid målar. Det är kanske en följd av hennes målningars vemod. Som om de vore ekon av ögonblick. Av sjunkna minnen. Försök att frysa ett undflyende vara.

 

Det är något naket och icke-manierat över bådas konst, deras Merz. Något okonstlat och därför otidsenligt. Deras måleriska installationer – ja så kallar jag dem – bärs av berättelsens kraft. Stilen tar inte över. Inte heller det teoretiska greppet eller positioneringarna i det sociala konstlivet. Trots att de rör sig i fullständigt motsatta miljöer, och trots att Nan Goldins foton ytligt sett kan upplevas som sensationella och Karin Broos som romantiska, hör jag samma ton av absolut allvar och inre lidelse i bådas bildvärldar.

 

Karin Broos rödhårsflammiga kvinnor är som huldror. Varken döda eller levande. Eller svävande i ett både och. På en underbar målning ligger hennes hund utslagen, likt en vit fäll. På en annan sover den nyblivna modern med sitt barn på ett täcke av blått tyg, vattrat i oändlighet, likt havets yta.

 

Nan Goldins foton får sin mollton av att hennes avporträtterade numera är döda. Hos Karin Broos är det tvärtom. Det är livs levande barn och nyfödda barnbarn som befolkar hennes målningar.

 

Men skillnaden är en detalj som inte spelar någon roll. För i Karin Broos bildvärld är livet och döden alltid förbundna. Hennes Merz får dem att eka in i varandra.

 

                   Och sömnen är en passage.   

 

Ingela Lind konstkritiker DN