Copyright @ All Rights Reserved

Vår älskade, uppskattade oerhört kunniga konstskribent

Ingela Lind avled april 2021.

Så här skrev Ingela om Karin Broos konst:

Att med klara konturer inringa tvekan.

 Man sugs in. In i Karin Broos universum.

       Där djupnar vattnen, och där tippar bryggan mot blanka slukhål.

       ”Karin Broos bildvärld är en ballad, en visa med omkväde. Men den är också en blues. Källan, det blå skogsbrynet, flickan mot en låg horisont, den mörka pölen, så åter källan, flickan, den låga horisonten. Mobiler, make up, datorer, väskor och kläder signalerar nutid. Men grundtonen är vemod”.

       Så såg jag Karin Broos konst första gången hon framträdde i stor skala. Fyra år senare ser jag mer avvaktan än vemod. Nu ställer hon ut en lång rad nya målningar. Fyra års verk! Men urmotivet finns kvar: unga kvinnor som strängar mellan hitom och bortom.

         De har stillnat mellan himmel och hav i en melankoli som skiljer sig både från de stora gesternas konst och från de idyller som ofta konstruerats kring idén om den nordiska naturen och det svenska hemmet. Karin Broos målar existentiella ögonblick då kvinnan befinner sig MELLAN. Som en länk – eller ett frågetecken – mellan olika tillstånd. Mellan fast och flytande. Mellan dröm och handling.

           Konstnärens motivkrets har vidgats – bland annat med målningar från ett slitet Baltikum och en märklig svit sjukhusbilder som skiljer sig från allt som hon tidigare gjort. Hon arbetar traditionellt men med ett disharmoniskt undertryck och antyder flera stämningslägen på en gång. Här finns ett nytt mörker och till och med en grällhet som kan föra tankarna till hennes allra tidigaste expressionistiska målningar. Men ibland omvälvs gestalterna av en lyster som också känns ny. Ja, nästan lycklig.

             Fortfarande ligger dock fokus på att och inte på vad. Även i sjukhussalarna! Inga instrument. Ingen teknik. Bara kvinnornas liksom sömngångaraktiga vara i nuet.

             Mellan hitom och bortom. För mig är detta ett huvudspår. Allt drar ihop sig kring själva varandet. Ljuskänsligheten skärps i denna tysta avvaktan.  

           Jag är på södra Gotland och plockar fram en nyutgåva av Erich Fromms ”To have or to be”. Så tar jag mig till stranden. Sensommarljuset ligger som en svävning över sanddynerna, men östvinden blåser vasst och byigt och stöter upp torra löv. Därute mullrar havet med sina drunknande sjok av giftalger. Härinne hukar vi i strandgräset – vi enstaka badare som glömts kvar .

           Erich Fromm skriver om en existentiell hållning, om ”being”, och ställer den mot ”having”, som han menar har präglat vårt västerländska samhälle. För denne tyske filosof som inspirerats av buddhismen är ”having” passiviserande, ja till och med dödande, medan ”being” handlar om en rörlig inre aktivitet. ”Being” är att aktivt vara, att leva, längta och förändras men inte att ha, som är detsamma som att ”konsumera”. Ja på 70-talet använde Erich Fromm detta ord som idag reducerats till en klyscha.

           Annat var det när Karin Broos var ung.

             Men medan konsumismen hukar i den offentliga debatten har den slagit klorna djupt i verkligheten. Numera har den trängt in i samhällets alla porer - samtidigt som Karin Broos protester har internaliserats och införlivats med hennes måleri.

                                                   X

           Att vara eller att ha.

             Men varför då bara kvinnor? Tillbaks i huset rullar jag målningarna i datorn. Dessa kvinnor är varken exotiska eller idylliserade. De är inga förövare eller sexobjekt eller ångestdrivna oskulder. Men de är inte heller några feministiska kämpar. De kan varken stoppas in i fack för hjältinnor eller slampor.

           De är avvaktande subjekt i sin egen värld. Och de är lika självklart kvinnor som ”människor” i konsthistorien tidigare framställts i form av män.

             Som modeller må de markera unga mödrar, döttrar eller bagladies. Men alla vistas de på gränser - vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Alla vilande men varska. Som inför möjliga uppbrott.

           Här välvs en rymd som kommer sig av att stilen aldrig tillåts dominera. Inte heller teoretiska grepp eller positioneringar i det sociala konstlivet. Karin Broos konst är icke-manierad. Okonstlad och öppen mot historien. I hennes bildvärld är livet och döden alltid förbundna. Liksom de var i 1600-talets Holland. Jag hör en ton av absolut allvar. Tvekan är alltid inringad med klara konturer. Och så ekot av den rena existensen – oavsett om målningarna utspelar sig i Berlin, ett sargat Litauen, en sjuksal eller Östra Ämtervik.

             Den engelska författaren Virgina Woolf har skrivit en smått bortglömd självbiografi med titeln ”Ögonblick av liv”. Woolf var en vass modernist som alltid experimenterade med språket och med olika sätt att betrakta världen. Men längst inne var hon också en romantiker. I sin tunna, täta självbiografi bekänner hon att hon alltid längtar efter de få ögonblick då hon sett slöjan över verkligheten rämna. Då hon under alltings kaos tyckt sig skymta ett mönster.

         Andra skulle kanske kalla det Gud. Men Virginia Woolf föredrar att kalla det liv eller mening. Och dessa benådade ögonblick, dessa epifanier, sökte hon ständigt framkalla via sitt författarskap.

         Även Karin Broos målningar skulle kunna kallas ögonblick av liv. Men de kan likaväl kallas ögonblick av död. För hon målar ihop livet med döden och komplicerar gränsen mellan de två.

           Hennes målningar känns som ekon av vidgande ögonblick. Som pågående försök att fånga ett undflyende vara.

                                             X

             Mitt samtal med Karin Broos konst började år 2010. Den dagen blev jag förälskad i Alma Löv museum, ett museum som enligt dess skapare Marc Broos ”måhända inte är för alla - men för alla andra”. Sexton konstnärer i små knäppa träpaviljonger och femton i en gammal lada! Helt crazy!

       Östra Ämtervik intill Selma Lagerlöfs värmländska Mårbacka hade visat sig rymma en mental oas mitt i skogen. Där var förvandlingen möjlig och luften lätt att andas. Där var allt småfräckt men samtidigt engagerat och hejdlöst, skrev jag i min recension i DN.

         Karin Broos målningar stod lite planlöst här och var i ateljén i den gamla skola som utgjorde Alma Lövs nav och som paret Broos fortfarande bebor. Huset tornade upp sig med verandor och utbyggnader likt ett ljusomstrålat krön på en liten höjd med milslång utsikt (man skymtar Fryken) och på natten kringsvävat av dimmor och lösa islandshästar. En värld i sig men inte isolerad utan i ständig kontakt med liknande konstvärldar och som i sagan befriad från alla prosaiska inskränkningar vad gäller ”god smak”.

           Jag vände i smyg på bilder som lutats mot väggarna och upptäckte till min häpnad en modern målare som förde tankarna till Vermeer. Där byggdes ett spänningsförhållande upp mellan fara och njutning. Vattnen var lena som såpa eller vinröda som kött. Här fanns inget manér, ingen krystad idé men inte heller någon konsthistorisk nostalgi – även om jag ibland associerade till förra sekelskiftets nationalromantiker, till Skagenmålarna eller Gustaf Fjaestad, som på Rackstadmuseet i Arvika förvånar med studier av kvinnor vid vatten, speglingar och försjunkningar.

       Det var det gamla vanliga. Men ändå annorlunda.

    De klassiska motiven hade fötts på nytt.

       Vad var det jag såg? Ett styvt men icke-maniererat måleri där unga moderna kvinnor inte gjorde något särskilt väsen av sig men ändå öppnade sig mot de stora existentiella frågorna. Det var det märkvärdiga! Ett petigt måleri, om man så vill. På ett sätt gammaldags och utan åthävor. Men kvinnorna bara fanns där i sin egen rätt. Ertappade i ögonblick som målats eviga.

       Hur vågade hon? Att drista sig till att lägga sig så tätt inpå det vanligaste. Att ens våga snudda vid kanoniserade föregångare som Johannes Vermeer eller Edward Hopper.

         Först långt senare tänkte jag på fotografi. Det var när jag försökte precisera mina första hastiga associationer.

         ”The Frozen Image” var titeln på en fotoutställning i USA för trettio år sedan. En show som ingick i en stor satsning på skandinaviskt sekelskiftesmåleri. En konst som amerikanerna med sina utomstående blickar kunde utropa till en ”äntligen funnen” passage mellan sena 1800-talets föreställande och tidiga 1900-talets abstrakta konst…

         Den utställningen står fortfarande kristallklar i mitt minne. Den väckte känslan av att gå på blankis. Samma känsla uppstod nu inför Karin Broos konst. Det var som att vistas i ett skarpt konturerat, till synes realistiskt men ändå osäkrat rum. Ett utrymme mellan föreställande och abstrakt. Varken det ena eller det andra – eller båda dimensionerna samtidigt.

         Så blev jag ombedd av Värmlands museum och Kulturrådet att skriva en essä om samtidskulturen i Värmland mot bakgrund av historien. Den var ett roligt projekt som krävde många Värmlandsresor – bland annat till Alma Löv och Sunnetrakten. Då träffade Karin Broos och jag varandra, och delar av innehållet i hennes sommarprogram i juli 2011 hade jag redan hört.  

             Men i radion förvandlades helheten med den inlagda musiken till ett gripande nytt ljudverk. När jag återigen lyssnar hör jag än en gång att det inte är en ”stark” kvinna som talar. Så jag avskyr det där hjältebegreppet ”stark”! Nej, inte stark men en som vågar ge sig ut på blankis.

           Karin Broos presenterar sig som född i en akademikerfamilj och ett av fem syskon - en vilt experimenterande flicka som drog halsbloss redan som tolvåring. En ljusskygg nattvarelse som jagade lidelser men efterhand drabbades av leda och rotlöshet. En som slukade Hermann Hesses Stäppvargen vid sidan av Vietnambulletinen, var besatt av Ekelöfs dikter och stirrade både på Munchs målningar och bilder på Che Guevara. En som lyssnade på Bob Dylan och älskade franska vågen, samtidigt som hon på tonåringars vis var utseendefixerad, rökte hasch och prövade LSD, hade ätstörningar och satt fast i ett pinande självförakt.

           Det var dramatiska år.

          Så reste Karins bästa vän till Indien där hon rökte opium – en resa som utlyste en psykos. Våren 1980 dog Katarina, dränkt i sitt eget badkar av pojkvännen som studerade till läkare. Karins äldre syster drabbades av en våldsam form av MS med dödlig utgång, och själv fick hon en tumör som ledde till att hon inte kunde tala på ett halvår. Men hon hade också träffat Marc Broos i Holland, gift sig med honom, studerat i fem otroligt givande år på Kungliga Konsthögskolan s´Hertogenbosch (1970-75) i Eindhoven och därefter flyttat tillbaks till Sverige. Till en gammal värmländsk skola i skogen nära Hagfors - därtill påverkad av läsningen av David Thoreaus romantiska kultbok ”Skogsliv vid Walden” från år 1854.

           I denna parets första skola fanns inget rinnande vatten och enbart torrdass. Men där trivdes de med barn, hundar, hästar, får och bin. Huset var stort och billigt, och deras gröna-vågen-filosofi visade sig hållbar: att alltid leva så att man inte behöver tjäna mycket.

           Vardagen i den nya skolan i Östra Ämtervik påminner om vardagen i den förra. Nu är de tre barnen vuxna och den ekonomiska situationen förändrad. Men Karin Broos dag börjar fortfarande med bad och en promenad med hundarna. Därefter stänger hon in sig och målar. På eftermiddagen rider hon ut med någon av hästarna - och kanske återkommer hon till ateljén. Hon blir lugn först när hon får måla. Det förstår jag av våra många samtal och de otaliga intervjuer som hon gav vid sitt konstnärliga genombrott år 2011.

          Och vilket genombrott! Det svenska konstlivet togs på sängen av denna icke purunga uppstickare från Holland och Värmland, även om några också skrev nedlåtande om ”fotorealism” och menade att konstnären hellre borde ha ställt ut sina fotoförlagor än sina målningar. Själv tog dock Karin Broos lugnt både på den exceptionella framgången och på kritiken – till stor del beroende på att hon som en fullvuxen människa valt bort mediebruset. Men också på grund av att hon under hösten drabbats av en komplicerad näthinneavlossning och ställts inför viktigare frågor än avund och småträtor inom konstvärlden.

             Själv upplevde jag ”realismdebatten” som ett sken. Man kan tala om en öververklighet i Karin Broos konst men inte om en realism. Och att arbeta med foto har de flesta konstnärer gjort under de senaste hundra åren. I Karins Broos fall rör sig dessutom målningarna i en helt annan dimension än fotoförlagorna. Trots att hon använder sig av foto – eller kanske just därför – lever hennes måleri i en pendelrörelse mellan figurativt och abstrakt.

             Kameran kan kanske upptäcka en dold struktur, något allmänt under det tillfälliga, ”ett mönster i kaos” som Virginia Woolf uttryckte det. Men måleriet överskrider. Är till för att överskrida eller underskruva.  

             Det tänker jag på när jag nu åter reser till Karin Broos ateljé – därtill jagad av behovet att inför denna text åtminstone få se några nya målningar i den fysiska verkligheten och inte digitalt. Särskilt inför Karin Broos måleri blir det uppenbart att ingen reproduktion eller annan återgivning håller måttet. Effekten av hennes konst är extremt beroende av det ursprungliga fysiska formatet och av subtila relationer mellan penselskrift och färgnyanser. Reproduktionerna är tvärsäkra. Men målningarna är sällan vad de utger sig för att vara. De vinkar. Men så vänder de sig åter bort.

          Det finns risker med Karin Broos metod att ibland lägga sig så nära det banalas gräns som möjligt. Men det är en konsekvens av en enveten vilja att via det klassiska måleriet nå fram till en existentiell kärna. Vidare. Nedåt. Inåt.

           Ett foto av en baby i röd fåtölj visar sig på plats i ateljén vara en målning av en skrämmande gammal och indolent idol på en tron. Fotot av två sjuksystrar som stöttar en patient är i verkligheten en genomlyst ungrenässansmålning av korsnedtagningen. Och datorbilden av konstnären vid en dörr visar sig vara en hälsning till den åldrige Edward Munch som målat sig själv som en stod mellan dörr och golvklocka…

         Så kan man hålla på.

          Man kan också jämföra Karin Broos och Karl Ove Knausgårds ovanliga förmågor att med alla sinnen på spänn gestalta det vanliga och genom en förhöjning av vardagen få liv och död att hugga på nytt. Men deras förhållningssätt är helt olika.

         Om Knausgård på ett beprövat machosätt tar till så det knakar med en självbiografi på sex svällande böcker förmedlar Karin Broos sina existentiella bilder som en dov underström.

                                                                                                                                     Ingela Lind konstkritiker DN